Jag var hemma hade varit upp till mina föräldrar och gått med min mamma. Hon var något bakfull eftersom att hon varit på surströmming i fredags (detta handlar om lördagen eftersom jag inte gått och lagt mig än och klockan är bara halv ett på morognen eller mitt i natten). Men i alla fall sen så kom jag hem, jag pluggade lite, åt lite sallad min sambo kom i samma veva innan de frågade han om vi skulle dricka i kväll (lördag kväll). Jag sa att jag inte hade kännt något men han köpte i alla fall en flaska wisky som han skulle ha till datorn och sitt spel. Men de vart inte så först så ringde en vän till honom som kom sen kom en till. Sen så började även jag att dricka sen så skulle vi gå i väg till en plats utomhus och dricka. Man är inte så smart i fyllan så ja de vart inte så. Vi gick upp till en annan och började dricka på riktigt. Där kom de folk och ja vi pratade och allt. Min sambo vart så dära full så att man somnar i knäna på sig själv nästan tills någon talar med honnom. Ja i alla fall så sa han som vanligt ett antal gånger jag älskar dig osv. Och det vet jag ju även att han gör, vet bara inte varför. Men varför jag nu sitter här och skriver detta inlägg är ju därför att jag sitter här ensam med hunden som sover nu. jag dricker wisky i min ensamhet, jag lyssnar på musik i min ensamhet, jag är i våran lägenhet ensam, ja jag är ensam nu.

Det gick till så att han ville gå, han brukar vilja gå när han blir så dära full så att han somnar i knäna  och även denna gång. Grejen var väll så att dom talade om att sloss, att slå, att bråka att hålla på ja... Vad skall jag säga jag kan inget göra om de är de han vill så får han göra det de är ju så. Jag kan inte säga till en annan människa att de får du inte göra trots att du vill göra så det är fel enligt mig. Sen att jag glömmer bort mig själv är en annan sak. Jag är någon annan stans för tillfället. Jag är någonting diffust som bara är, jag bara finns ingen vet vem jag är. Ingen känner till mig, alla vet mitt efternamn men ingen vet vem, vilken eller vad jag är. Kanske har jag lämnat för dåligt med spår på denna plats eller så är jag bara inte en sån människa som folk ser. Jag vet inte, jag var ju väldigt duktig på att bli den människan att inte finnas. Ibland vill jag dit även i dag men de blir inte så.

Men förlåt för min utfyldnad av något skit. Som sagt så sitter jag ensam. OCh de var av den anledningen till att min sambo ville gå, han ville hem. Han fick mig att gå upp ur soffan. Sluta dricka wiskyn, ta på mig skorna kopla våran hund och gå ut. Han kom efter och säger : Kan du gå hem nu, jag vill vara kvar ensam....

Helt utan anledning säger min sambo det till mig. Helt utan anledning så kommer han med denna spydiga kommentar. När det var han som ville gå, egentligen så skulle jag bara sagt att jag går ju för att du vill i så fall så skulle jag ju själv ha stannat. Men nej, jag är intr sådan jag gör bara det andra säger åt mig att göra. Om det gäller sånna här saker, så har det alltid varitl. Så kommer det alltid att vara. Så jag gick, tills jag kom på att jag hade hans nyckel hem. Så jag fick vända, alla på festen undrade vad jag gjorde varför jag skulle gå hem. Jag säger ju som det är att min sambo inte ville ha mig kvar. Så vad skall jag göra? alla säger att du får ju stanna. Ja men om inte han vill ha mig här så går jag ju. Jag fick inte ens en kram. Min sambos vän gav mig en kram och ursäktade hans betende skall det vara så? Det är ju inte hans vän jag är ihop med. Så är det ju.

Och i morgon så är allt lika dant igen. Vi hade de så bra en stund. En stund så vart de som ny kärlek igen.

Men jag kan inte klandra någon de är ju mitt fel. Det är ju jag som är som jag är. Det är ju jag som låter sånna här komentarer komma, om jag inte skulle göra det skulle de helde aldrig vara så. Men jag vet så mycket annat jag orkar inte gnälla, jag är inte en sådan människa. Jag gör de som måste göras i ett hem. Jag gör de som måste göras för att betala räkningar, jag gör de som måste göras för att klara av skolan, jag gör helt enkelt det som måste göras för att kunna leva.

Och då kommer de någon som säger vad klagar du på?

Jag klagar inte måste jag än en gång  påpeka. Jag säger bara att ensam har man alltid ett allternativ med en annan så måste allt vara som de skall vara. Allt måste vara perfekt. Allt måste vara så som de skall vara.

Behoven måste uppfyllas av en annan människa och alla skall bli nöjda och glada. Den dagen jag blir nöjd, den dagen allt blir som de borde vara. Eller den dagen jag skulle säga nej, den dagen ja den dagen. Den kommer aldrig. jag kommer aldrig att klara av att ha en sådan dag. en sådan dag då jag gör det jag vill, tänker bara på mig själv, och bara är mig själv. Den dagen kan jag bara drömma om. Den dagen är bara något man ser på film, den dagen är bara något som inte existerar.

Men jag har funderat på en sak. Vad man än gör här nere så tror jag kanske att när man dör får man igen något. Kanse, så får man vila då. Kanske så får man en gång för alla lugn och ro. Och vara den man är.

Men jag vet exakt vad jag skall göra för att dessa komenatarer aldrig skall komma längre.Och de är bara en sak. Gå ner i vikt, bli snygg . Skaffa längre hår, gå en smink kurs. Få mer muskler, komma över allt och prestera i sovrummet.

Så hur skall jag uppfylla dessa krav?

Det ända utvägen jag ser nu är att träna som en idiot, äta tabletter. Umgås med tjejer som jag egentligen inte tål bara för att lära mig hur dom gör för att se ut som en barbie. För de är en sak som jag har lärt mig att karlarna vill ha.

Det dom inte förstår är att dessa är undernärda och allt men sånt är livet. Så de skall jag göra, jag skall klara det nu en gång för alla. Att bli som ni alla vill att jag skall vara. När jag har blivigt de då kommer jag få lite lugn och ro. Just nu så är jag bara irriterande, jobbig, fet, ful, äcklig, fyllekärring, och morsa (utan barn)

Jag orkar inte med den rollen längre. jag vill inte ha den rollen jag skall skippa den rollen.

Ja ja skit samma. Vem bryr sig om mitt ömknande? Ingen

Ja i alla fall så har min sambo inte kommit än, om han kommer om inte så hittade han väll en brunett på vägen hem som "han var tvungen att hjälpa"........... 

Välkommen till dagens papperssverige jag är en 21 årig tjej som har arbetat sedan 13 års ålder. Började som reklamutdelare och hade de i bra många år, och lärde mig även som ung att de kostar pengar om man vill ha något här i livet. Så dessa pengar som slutade med 18,500 kr sparade jag vart enda krona av och köpte mig ett körkort för alla pengarna. Jag kugande mig så de vart lite dyrare men sån är jag. Har aldirg varit bäst på något, eller klarat något på en gång. Vissa människor är sånna, man går den hårda vägen för att i slutänden klara av de man vill.

Sedan så har jag ju även gått gymnasiet och arbetat på macdonalds, barnomsorgen, handel och inom äldrevården. Där vid äldrevården vart jag kvar. Så när jag tog studenten 2007 och inte visste vad jag skulle göra i mitt liv så fick jag sommarjobbet på ett äldreboende och jag trivdes som fisken i vattnet. Jag vart kvar men upp och ner gångar tills nu, hösten 2009 dp jag kom in i skolan. Jag började och tyckte att de var helt underbart detta kommer att bli kanon, jag kan söka vidare få en utbildning fast arbete osv. Men vad händer? Jag hamnar ju så klart i en stor soppa som de är jävligt många kockar på. Så arbetsförmedlingen som jag var med i hjälpte mig ju först de skall jag inte klandra sverige för, absolut inte. Jag vart med betalade till fack och A-kassa mina dåliga månader som vikarie jämande ut sig med a-kassan och räkningarna vart betalda jag vart glad dom som ville ha pengar vart glad, och alla vart nöjda. Tills en dag då de kom ett brev i brevlådan ca 1.5-2 månader innan skolan skulle börja där de stod att du har varit medlem i arbetsförmedlingen och haft A-kassa mer än 90 dagar och är 21 år gammal och skall därför gå en kurs som heter Ungdomsgarantin (UAG). Ja vad säger man? Det stod även längre ner om du inte kan komma på mötet så måste du ringa och säga det till arbetsförmedlignen för att annars dår du ingen a-kassa och kan bli återbetalningsskyldig.

Jag fick så klart ringa, arbete går ju före. Så jag kom på nästa möte fick då reda på vad de dära UAG var för tok. Och jag vill varna mina medmänniskor de finns olika allternativ för att slippa denna kursen och detta papperssverige så GÅ ALDRIG MED I ARBETSFÖRMEDLINGEN ARBETA HÄCKEN AV DIG I STÄLLET!!! Ja, de är de jag vill säga till er som är i min situation.

Åter till denna dagen då UAG vart en vetskap för mig. Vi satt nog där en 30 ungdommar och lyssnade på en kvinna i 30-40 års åldern och hon berättade klar och tydligt vad detta inebar (om man kunde läsa mellan raderna). Och jag vet inte om alla förstod eller om de bara var jag och en kille till som vågade öppna munnen. För vi hade ju jobb kunde inte gå ut och ha praktik någonstans men behövde bidraget till att leva. Och de var ju helt sjukt egentligen. Men man hade ju två val de kan jag inte neka till och de är ju bra med valfrihet de är ju sverige experter på dock så är de ju så att om de två valen inte egentligen är två val utan man bara kan välja ett av dem så blir de inte valfrihet de blir ett måste.

För tänk dig själv du är mellan 19-26 år och får välja antingen ja eller nej. Du tycker att de du har är bra som de är så du säger nej. Och i sin tur förlorar du allt, förutom ditt vikariat arbete vill säga. Du kan inte ens få barnbidrag om du någon gång i framtiden säger nej. Så det var en sjuk kurs men men, eller inte kursen men reglerna för den.

Så jag sa ja efter en diskution med min mor. Sökte skola och kom in. Sa att jag börjar i skolan den 24 aug så jag tyckte de var medningslöst med kursen men nej,nej det var de inte alls.

eftersom att nu sitter jag här utan pengar, utan arbete i en skolbänk med lägenhet, hund, sambo och allt. Så hur skall jag då gå till väga?

Jag vill inte sluta studera eftersom att då kommer jag ju aldrgig att kunna få ett arbete i dagens sammhälle, nä tacka var de fan bättre förr. Så jag har blivigt hjälpt nu blir jag i stället skälpt och jag låter fan i mig ingen förstöra min framtid igen för jag har betstämt vad jag skall göra till maj 2010. Så jag sktier i era papper, gör vad ni vill. De jag skall se till är att inte måsta betala er något när ni gjort detta mot mig. Jag är 21 år har hela livet framör mig så jag tänker inte leva på detta sättet. Så jag har nu gjort upp en plan. Jag vet att denna planen är völdigt kortsigtig men på andra sidan så kommer den att fungera. Jag kommer att gå klart min år i skolan, jag kommer att klara av mitt år i skolan, jag kommer dock att måste ha kvar min bil eftersom att jag måste hinna hem från stan mellan 14.10 till halv tre för att gå ut och gå med hunden och även få min dags träning som jag har bestämt under detta år. Att förklora 30 kg fett från min kropp och bygga muskler. så jag kommer att gå i skolan, träna, arbeta, läxor, träna och gå och sova. Det kommer att bli mitt liv under detta år. Jag kommer att ha en kväll ledig under veckan eftersom att jag slutar för sent. Men då måste jag du ta och städa, tvätta osv och göra klart så mycket jag kan i  skolan. Sen en dag på helgen. Detta kommer att bli långa veckor med en sovmorgon. Men det possitiva är dock, jag slipper papperssverige (får ju ändå ingen hjälp längre) jag får tjäna mina egan pengar (jag slipper betala igen studie lån) Jag kommer att kunna köpa vårat hus som vi nu har hittat om de är helt och fint. Plus att jag kommer att ha den kroppen jag önskar mig ha. Så som jag vill se ut. jag kommer inte att hinna på gymmet. Men å andra sidag är det dyrt. Vi tar i stället hem de till våran lilla lägenhet (tills vi har hus) och tränar hemma. Det hinner man ju, lyfta lite skrot.

Så detta är mitt liv, mitt ansvar, mitt allt. Den som egentligen blir lidande är nog troligen jag. Jag vet inte riktigt när jag skall kunna träffa mina vänner eller ta de dära glas vinet som är så behövande ibland. Eller se min sambo så ofta. Men å andra sidan så handar detta om 10 månader. 10 månader under ett helt liv. Så jag känner att jag kommer fan att klara av detta. Skolan kommer att hjälpa mig (tror jag). så kanske kan jag även ta bort någon kurs som jag redan har läst. jag menar arbetsförmedlingens papper är ju borta och dom kommer heler aldrig igen i min brevlåda. Så det känns ju väldigt skönt.